alive --> not kicking

jag blir bara stum. knäpptyst i mitt försvarstal. bladder om inget fast all i hans öron.
automatiskt kommer det bara ut en massa goja som de köper med hull & hår.
why?
för att det är precis vad de vill höra. och det är precis vad jag förmår säga utan att säga något egentligen.
jag fnyser åt det såhär i efterhand, men där på plats, i det där rummet, i de där 5 minutrarna där han avgör min kritiska framtid exploderar jag inombords.
tårarna sprutar under huden, ilskan, frustrationen & hjälplösheten kokar över fast stannar ändå kvar i mig för alltid.
för vad spelar det för roll? jag försökte ju säga sanningen. försökte ju "lägga alla korten på bordet".
men han vill inte höra det, det passar sig inte. vad i helvete ska han göra med det? börja om "cpr'en" på mig? erkänna att hans "läkarhjälp" med all dess kunskap inte hjälp mig ett skit.
jag tror inte det. det gör inte läkare. det passar sig inte.
jag hade till&med legat halva natten med en förberedande presenterande styrka. en kraft för att verkligen hålla mig till realiteten den här gången.
[& det är inte som att jag har ljugit för honom tidigare - han har ingen anledning till att inte försöka tro mig. lyssna på mig].
men mitt uppladdade sanningstal var förgäves.
"kliniken" var smockad av nyktra alkisar & rena narkomaner som alla väntade på sin dagliga dos av humant bemötande från sjuksystrarna, som stressat delade ut antabus & subutex mellan blåsningarna & urinprovslämningarna.
det var precis innan lunch & jag har vid det här lagret lärt mig hur ifrånkopplade de blir när det gäller att få alla besök undanskuffade innan 12.00.
vill inte prata illa om syster kerstin, hon är i stort sett alltid vänlig mot mig, men idag kom hon inte ens ihåg att jag skulle träffa "the big dog" - a.k.a LÄKAREN.
[det är verkligen som ett hönshus på beroendecentrum i skärholmen, runt 7 sjuksköteskor & EN läkare. behöver jag redovisa könsfördelningen?]
för alla gånger som hon frågat mig hur det går, hur jag mår & hur jag verkligen känner hade jag nu riktigt laddat för att förklara, men fick inte ens en sekund till luft för den möjligheten.
& inne hos honom var det som att sitta framför en kung och ge honom de besked han ville ha om det här årets skörd för att inte beordra min avrättning.

tack.

***

PAIN

det började så fint. så lungt & bra den här gången.
jag orkade uttrycka mig, ge, öppna & visa.
och han fanns där. på RIKTIGT.
men så när jag känner för att lägga våra ord även här...
ja då bryter han ner mig del för del, som så många gånger förr.

resultat: tårar & en stor klump av ångest.

***