070411

Nu har vi äntligen fått bredband. Detta skrevs dock i förrgår, i word, därav de stora bokstäverna.

Ett tomt blad, en vit duk, en ny start. Precis som den här lägenheten och allt den representerar. För första gången har jag flyttat ihop med kärleken på riktigt, visserligen är det mest mina kartonger, möbler och bestick som fyller rummen än så länge, men successivt blandas det med hans ägodelar och vi planerar inredningen tillsammans. Det är så spännande, pirrigt, underbart och oroande på samma gång.
Vi är två nu, på riktigt. Fast när jag tänker närmare på det så har vi väl varit det ett bra tag, samma adress eller inte. Tittar ner på min förlovningsring som åter är där den ska vara och känner hur den genererar värme till mitt hjärta. Så ofta känner jag tomhet och ångest över att jag inte gör tillräckligt här hemma medan han sliter och kämpar på sitt nya jobb, jag har dolt detta genom att dammsuga, damma och tvätta. Idag däremot har jag mest gått från rum till rum och känt paniken gödas för varje andetag jag tar. Så många sår som rivs upp under min hud och det känns som jag håller på att kvävas.
Minnen av en tid då jag trodde ett gemensamt hem med den stora kärleken skulle gro likt ett frö till en fantastisk ros, men som snarare växte upp och vissnade i ett ögonblick snurrar galet framför mina ögon. Måste denna rädsla hindra mig så? Det var ju så lång tid sedan, en annan Ranvi och definitivt inte den stora kärleken.
Jag älskar Henrik mer än någon eller något jag någonsin rört vid. Han ger mig så mycket ömhet, kraft och kärlek. Han finns alltid där och jag vet han förstår, men jag fruktar ändå det värsta, att vara en besvikelse i hans ögon.
Jag är så stolt över honom för allt det han är. Det kanske inte låter som världens största sak, men han tog ett stort hopp framåt när han tog det här jobbet, när det valde honom framför så många andra och han vågade ta chansen och flyttade hit till Örebro.
Visst, jag lämnade också allt och följde med, men jag har inget att bidra med, inget att ge honom förutom min ovillkorliga kärlek. Och det känns verkligen som det är jag som orsakar alla problem vi har, speciellt våra ekonomiska svårigheter som gör sig så tydligt avgörande just nu.
När man skriver om trollen, ja då ringer dem. Och vips har han med sin ljuva stämma och uppmuntrande ord fått mig på bättre humör. Ska resa mig från detta och plocka lite i röran, så att min fästman kan komma hem till ett något mer städat hem.

Så nu har jag slängt sopor på gården, handlat en aftobladet med tv-tidningen, vattnat blommorna och plockat undan lite. Vill inget annat än att han ska komma hem nu så jag kan få hålla om honom och känna hans trygga doft. Det kommer med all säkerhet ta tid innan jag har fått det viktigaste bitarna av mig själv på plats, innan jag har gått igenom alla de där nödvändiga timmarna med nya psykologen, innan jag hittat ett system och en rytm att leva sunt i, men jag vet att han finns här under hela resan och det gör det så mycket lättare. Alla klyschor å sido, det som är graverat på våra ringar stämmer, kärleken övervinner allt.

***