svar till anonym:

...som lämnade en bunt åsikter här sist.

jag förstår knappt din första mening, eller i vilket fall inte vad det är du försöker säga. visst, jag lever med kärleken som en stor del av allt det som definierar mig.
jag tröstar mig inte heller så extremt annorlunda från vad andra gör, och även om det vore fallet så spelar det inte mig någon som helst roll.
vad gäller mina fighter med känslor, & det konsekvenser tv-tittandet ger, är ju om du inte hör det själv ett ganska stort tecken på att min nuvarande diagnos nog inte stämmer lika bra som någon av ja, de där bokstavsdiagnoserna.
personligen skiter jag i vilken "sjukdom" det står på pappret, det viktiga för mig är att det som står sammanfattat är så nära realiteten som möjligt, för då kan man behandla problemen mer korrekt därefter.
& jag vill att du ska ha en sak jävligt klart för dig,[ursäkta min svordom - känner dig ju inte ens] någon genväg genom ett sådant helvete som jag har FINNS INTE! för övrigt skriver du som om du tror att du är ett proffs inom områden som dessa, vilket jag starkt betvivlar, med tanke på bland annat ditt naiva sätt att jämföra olika metoder, kapaciteter och sjukdomar.
du kan inte säga saker som: "pykiskt dåligtmående har exakt samma nedsättande effekt på koncentrationen som en bokstavsdiagnos". för det stämmer inte, inte om man är kunnig, vet vad man pratar om, och tar sig tid att gräva på djupet.

jag skulle kunna skriva mycket mer för att försöka förklara för dig (som inte ens vågar ange sitt namn/mail) hur fel du har, & hur jag är så gladeligen halvvetande säker på vilken slags "resa", jag har att vänta mig.
och just därför vill jag inte känna till allt om den, jag tror det kallas livet.
& som sagt anser inte jag heller att man ständigt ska ha två iaktagande ögon, likt en bubblande oro, på sin resa genom livet.


***

ps. jag är/var supertrött när detta skrevs`

så, jag här hemma hos mor & far i deras medelklass-stora villa i den groende förorten haninge några få mil söder om stockholm. jag är här inte bara för att besöka min kära familj bestående av två syskon, joar 19 & disa 15, vilket är underbart i sig. utan även för att under tre dagar med start i går (måndag), till och med imorgon onsdag, genomgå en hel del undersökningar hos det neuropsykologiska teamet på liljeholmens öppenvårdsmottagning.
tanken är att de med hjälp av alla dessa olika tester, vilka bland annat innehåller frågor om allmänbildning, koncentrationskapacitet, korttidsminne, logik och mycket mer, ska det till slut komma fram till om jag har något ja, funktionshinder vad gäller neuropsykologi. med andra ord, om jag har någon bokstavsdiagnos, så som add, adhd eller liknande.
och jag kan säga, att efter två dagar fyllda av timmar, med allt från att räkna mattetal baklänges och byggandes av kuber i olika konstellationer är jag alldeles slut i skallen. den är vid det här lagret en enda stor gröt av minnen jag knappt kommer ihåg, tomhet & blockeringar jag inte ens tycks få ut på papper.

anywoo, [jag stavar det som i scrubs], för bara någon timme sedan fick jag en alldeles underbar pedikyr/fotvård av min älskande mamma - tack! hon till och med målade mina tånaglar svarta, precis som jag vill ha dem. men när jag nu ser ner på dem, med sådana där löjliga rosa skumgummin mellan varje tå, ser jag att det nog behövs bättras på lite av den svarta färgen. jag har nämligen de minsta tånaglarna i världen, & alla vet ju att efter en dusch försvinner ju allt lack som kommit utanför.
igår bjöd även min mamma mig på en frisering samt färgning av ögonfransar, (vilket jag prutade ner priser på).

så till något helt annat, henrik är i malmö för att jobba, det är en del i hans "praktik" som trainee hos vägverket. fast nu tror jag han är i kristjanstad, eller jag vet att han är där, men jag vet inte riktigt hur det stavas & om det finns en annan stad som heter något liknande.
vi hade nys ett långt telefonsamtal, där jag kedjerökte, jämrade mig & gnällde över att han hade köpt en klocka för 1000kr (den hade kostat det dubbla, men tydligen var det 50%).
jag har inget emot att han köpte den, han behöver ett armbandsur, men jag tyckte det skulle vara så mycket snyggare med en som hade en bred svart läderrem, till skillnad från den här som tydligen har de där klassiska metalllänkarna.
well, well.

*****

så till något helt annat, eller kanske inte.
det här är en liten kort historia om en kvinna med en ömtålig flicka inom sig. hon har länge sökt efter någon som kunde vara hennes prins, men efter flera besvikande förhållanden höll hon på att ge upp hoppet helt.
tills hon en sen våt kväll på rocks vid mariatorget i stockholm, såg en riktigt dragen pojke stå i ett hörn & stirra på henne, medans hon dansade med några väninnor på det trånga svettiga dansgolvet. hans ögon var förtrollande, (trots hans påtagliga berusning), så hon gick snabbt fram till honom, sa något i stil med "hej, vill du kyssas?", & han kysste henne hårt, djupt & varsamt på samma gång.
det var bara en ren slup att de träffades just där, vid just den tidpunkten, men är inte allt en fråga om timing?
nu har det gått några år och mycket har hänt, men flickan inuti kvinnan älskar honom mer än någonsin. hon önskar dock att hennes drömsmycke en dag knäpps runt hennes hals; ett guldhjärta med den perfekta storleken.
(och självklart en diamantring den dag de blir man & hustru, men det är något helt annat).

****

nu ska jag strax krypa ner i sängen, eller snarare min lillasysters säng (hon är bort någon stanns). hyrde Marie Antoinette, har inte sett den än, men jag hoppas den duger att somna till, om jag nu lyckas somna. först en sista cigg & sedan lite jordgubbar till filmen.

***