svar till anonym:

...som lämnade en bunt åsikter här sist.

jag förstår knappt din första mening, eller i vilket fall inte vad det är du försöker säga. visst, jag lever med kärleken som en stor del av allt det som definierar mig.
jag tröstar mig inte heller så extremt annorlunda från vad andra gör, och även om det vore fallet så spelar det inte mig någon som helst roll.
vad gäller mina fighter med känslor, & det konsekvenser tv-tittandet ger, är ju om du inte hör det själv ett ganska stort tecken på att min nuvarande diagnos nog inte stämmer lika bra som någon av ja, de där bokstavsdiagnoserna.
personligen skiter jag i vilken "sjukdom" det står på pappret, det viktiga för mig är att det som står sammanfattat är så nära realiteten som möjligt, för då kan man behandla problemen mer korrekt därefter.
& jag vill att du ska ha en sak jävligt klart för dig,[ursäkta min svordom - känner dig ju inte ens] någon genväg genom ett sådant helvete som jag har FINNS INTE! för övrigt skriver du som om du tror att du är ett proffs inom områden som dessa, vilket jag starkt betvivlar, med tanke på bland annat ditt naiva sätt att jämföra olika metoder, kapaciteter och sjukdomar.
du kan inte säga saker som: "pykiskt dåligtmående har exakt samma nedsättande effekt på koncentrationen som en bokstavsdiagnos". för det stämmer inte, inte om man är kunnig, vet vad man pratar om, och tar sig tid att gräva på djupet.

jag skulle kunna skriva mycket mer för att försöka förklara för dig (som inte ens vågar ange sitt namn/mail) hur fel du har, & hur jag är så gladeligen halvvetande säker på vilken slags "resa", jag har att vänta mig.
och just därför vill jag inte känna till allt om den, jag tror det kallas livet.
& som sagt anser inte jag heller att man ständigt ska ha två iaktagande ögon, likt en bubblande oro, på sin resa genom livet.


***