föreställ dig att du står naken i ett isigt regn, det blåser med knivande vindar åt vilket håll du än vänder dig åt. det är mörkt där ute, inte becksvart, utan mörkt som i en hemskt stålgrå ogenomträngbar hinna. du skakar kanske lite, av ren reflex, din hud är inte längre din, utan snarare ett köldtäcke, som tynger ner dig och får dig att försöka blunda, vända dig innåt, in i dig själv för att hitta någon form av styrka. men det fungerar inte, det gör helt enkelt för ont, smärtan ilar ändå ända in i din benmärg.
det finns inget ställe för dig att söka skydd, du är fast på en öde ö, en ö utan skog eller ens buskar och gräs. du står på dess knackliga berggrund och försöker se om det finns något land i sikte, men självklart gör det inte det. du är helt ensam & övergiven.
och hela tiden påminns du om de pulserande ilningarna som smärtar djupare & djupare in i dig. du försöker skrika, men det är ändå ingen som hör.
sluta föreställa dig det här.
det är min ö, det är min ständiga smärta, med andra ord, detta är endast min simpla förklaring på hur jag har det nästan varje andandes sekund.
***
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar