day seven

det hjälper på så många obeskrivligt underbara bra sätt. jag kan fungera, ja just det, FUNGERA, fungera som människa här på jorden. kliva upp ur sängen på morgonen utan att en tegelsten tynger mig ner. äta någon form av näringsmässigt korekt frukost, luch och middag. städa lyan så där som "normala" människor gör, några gånger i veckan. likadant gäller det med tvättandet. & om det inte vore för att det är så satans mörkt i princip hela tiden under den här årstiden, så är jag också betydligt mer social nu. jag tar mig ut och ja, "leker" me de där andra människorna lite då & då. fikar, bio och mysika filmkvällar hemma.
ja, du fattar.
men det förstör också så fruktansvärt mycket. gör mig kallare, mindre nåbar och ytterst sluten. jag berättar inte allt alltid, men hey vem gör det, tänker du. det jag försöker säga är att jag inte ens berättar allt då jag verkligen borde, kan & faktiskt vill. hade ett kort samtal med min far för några timmar sedan, och när han sedan la på luren började jag gråta, men det tog inte mer än några sekunder innan jag skakade av mig det, tände en cigg, svepte bort de våta från mina kinder och la all min koncentration på tvn.
fan.
nu sitter jag här igen. väntar på att det ska ringa så att jag kan få gå till tunnelbanan och få det överstökat. så att jag äntligen kan få komma hem och bara andas ut, vad nu det innebär.

***

så. äntligen. först nu, efter nästan hela dagens stända springade på stan, sitter jag här & behöver inte bekymra mig nämnvärt mycket över de närmsta dagarna.
puh!
reznor fick följa med ut, han gillade verkligen inte att det regnade hundar och katter. dåligt skämt jag vet, men ändå.

***